Tänker på framtiden, på de planer man har, och vad som eventuellt kan dyka upp i ens liv, och det gör så ont att pappa inte är här.

Nu har det gått tre år, 4 födelsedagar, och det gör inte lika ont hela tiden som det gjorde då, men ibland kommer det, som en stor käftsmäll och slår undan benen på en, och det gör så ont i bröstkorgen att man tror att man ska dö av smärtan.

Konstigt egentligen att saknad kan göra så fysiskt ont i kroppen.

Oftast går det bra, döden är en del av livet, och det liv pappa hade de sista veckorna av sitt liv var inte värt att leva. Man ska inte behöva ligga medvetslös, inte kunna hosta bort slemmet och kämpa för att andas, men ändå känna sådan smärtaatt man skriker när det är vändning, så för hans skull var det bäst att få lämna livet.

Och jag menade det jag sa till honom, att för mig och Sofia var det okej att han gav upp, vi skulle klara oss.

Och det gör vi, men när jag ser på vänner och bekanta som gifter sig, får barn, så inser jag att det är sådant pappa aldrig får vara med om. Och då det händer mig och sofia så kommer vi inte heller ha någon från pappas sida av släkten med oss, för det finns ingen.

Mina barn kommer aldrig få lära sig om Mahagma som bor i källaren (mamma, Sofia, kommer ni ihåg det?), eller att man får ormtunga av kaffe, sådana saker som pappa gjorde med oss och skulle göra med sina eventuella barnbarn.

  <3