Fick ett sms från Max där det stod att han skulle vara om 5 minuter och jag skickade tillbaka ett där jag skrev att lilla grisen skulle bli glad då han kom hem, för att grisen satt och väntade. (lilla grisen är alltså Leopold)

och till svar fick jag ;

"Du måste göra något av ditt självförtroende och sluta att kalla dig själv för nedvärderande saker"

:S

Det blev ingen synundersökning, när jag satt och väntade på min tur så blev det srömavbrott, men bara i huset där jag var och huset mitt emot, de håller på att bygga på andra sidan vägen så förmodligen så grävde de av någon kabel. Vi väntade i drygt 30 min för att se om strömmen kom tillbaka men det gjorde den inte så imorgon får jag ringa och boka en ny tid.

Så kan det gå.

Ska snart gå och handla creme fraische och sedan laga mat, men först lite pluggande :)

I eftermiddag ska jag till Memira och kolla ögonen, det är ju ett år sedan jag opererade ögonen och det ena har inte fått 100% syn än, så idag ska jag kolla det och se om det behöver opereras igen.

När jag opererade ögonen i fjol, det är nog det värsta jag gjort, själva operationen gick bra, den var mer obegaglig, men när bedövningen släppte, satan vad ont det gjorde + att jag var ju blind i 2 dygn.

Tänk er att ni inte ser, att det känns som om någon sticker massa nålar i ögonen samtidigt som det känns som om ögonen och huvudet ska sprängas, och däremellan ska du försöka öppna ögonen och droppa i olika droppar.

Men operationen var samtidigt en av de allra bästa saker som jag lagt ned  pengar på, det är så härligt att slippa hålla på med linser och glasögon och sådant :)

Jag sitter och läser på pappas minnessida, och jag har skrivit en mening

"Jag hatar kvällarna och nätterna, det gör så ont i bröstet, det gör så ont så det känns som om bröstet ska gå sönder för all sorg som finns där inne.
Det gör alltså fysiskt ont, konstigt, trodde inte sorg kunde vara fysisk smärta."

Det där om att sorg kan göra fysiskt ont, visst hade man läst om det, men samtidigt hade jag inte förstått det, nu vet jag att den kan göra så ont, så ont att man tror att man själv inte ska överleva den, men ändå, på något konstigt sätt så gör man det.

När det känns som om man förlorat allt man har (även om man vet att så är inte rikigt fallet), och man har förlorat sig själv och sin plats/roll  i livet/samhället, så gör det ibland så ont att man tror kroppen ska gå sönder.

Nu närmar vi oss jul, en period som jag alltid tycker är jobbig, nu är det allhelgona, det är en jobbig period, skulle faktiskt helst vara hemma i Härnösand nu, och vi närmar oss februari då det är 3 år sedan pappa gick bort.

Dessutom så håller jag på med ett arbete som handlar om kommunikationen med barn i olika åldrar och döden, alltså hur man kommunicerar med barn innan,under och efter ett dödsfall, hur man ska få dem att förstå. Det innebär ju en massa läsande i böcker som jag läste då, under utbildningen som var strax efter pappas död, och det är ju också jobbigt.

Då, mars 2008 trodde jag inte livet skulle gå vidare, det kändes inte så, och ända in på 2009 kändes det som om alla andra levde medan jag stod på paus och bara var, nu lever jag också, även om det är ett fattigare liv, eftersom någon saknas, någon som aldrig mer kommer vara en del av livet.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam i situationen och när jag läser bloggar  nu så ser jag hur många som är lika vilsna som jag.

Men det är nog bara så att det är en del av livet, och på något vis rullar livet på, lite fattigare och lite gråare.

Men vi hade i alla fall turen att ha haft någon som vi älskade, även om vi fick ha denne person alldeles för kort tid i våra liv.

Och någonstans så vill jag så hemskt gärna tro att de som lämnat oss bara lämnade oss fysiskt, att någon del av dem är kvar här hos oss och ser efter oss.

"

nya stjärnor

Var på begravning idag och prästen sa en sådan fin sak, han sa; att för varje god sak man gör eller är så får man en stjärna som tänds när man dör, så det måste ha blivit en massa stjärnor när du lämnade oss. "

...................................

Men jag har inte än hittat de stjärnor som är du pappa

Ingredienser

1 fläskfilé ca 600 gram
1 stor burk hela champinjoner
1 dl creme fraich
1 påse bearnaisesåspulver
salt
peppar

1. Skär fläskfilén i cm tjocka skivor.

2. Stek skivorna i en stekpanna och salta och peppra. Lägg i köttet i en gryta.

3. Vispa ur pannan med lite vatten och slå det i en kastrull.

4. stek champinjonerna. Lägg dem i grytan med köttet.

5. Vispa ur pannan med lite vatten. Häll över i kastrullen.

6. Vispa i såspulvret i kastrullen med skyn. Låt koka upp.

7. Blanda i creme fraichen i såsen och låt det koka upp.

8. Slå såsen över köttet och svampen och låt puttra i ca 20 min. (kan behövas spä med lite vatten om det blir för tjock sås).

Servera med ex. potatisgratäng och en fräsh sallad.

.......................

Jag tog färska champinjoner och både grädde och mini creme fraishe (5 dl grädde och en liten burk creme fraishe och 3 påsar beanaisesås, ville ha mycket sås)

Serverade med klyftpotatis och sallad.

Enkel och god mat, passar både om man har gäster eller om man bara ska äta gott hemma.

Lilla grisen är slak, han var aningen piggare igår men annars är han trött, i förrgår fick vi väcka honom då han skulle gå ut på prommis och han sover, sover och sover, och hostar/nyser.

Förmodligen har han fått kennelhosta, och det brukar hålla i sig några dagar innan det går över av sig själv, men det är ine roligt.

Man tycker så synd om honom som är så slak, han som alltid är som ett kvicksilver som är överallt hela tiden.

Mattes lilla älskling, men igår då låg han på mig och sov, precis som han gjorde då han var liten valp *älska*